Äspölaboratoriet färdigställdes 1994 som forskarby och underjordiskt berglaboratorium. Hit kommer såväl svenska som utländska gästforskare – kärnavfallsfrågorna är på många sätt en internationell angelägenhet.
 

Kärnkraftindustrin fick redan på 1970-talet i lag ansvar för att ta hand om allt radioaktivt avfall från sina anläggningar på ett säkert sätt. Ägarna till kärnkraftverken bildade därför tillsammans Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB. Några år senare instiftades också en fond som finansieras via en speciell avgift på varje kilowattimme på elräkningen. Medlen har fortlöpande satts in på särskilda konton hos Riksgälden och förvaltas av Statens Kärnkraftinspektion (SKI).
   I dag har vi i Sverige ett system där allt radioaktivt avfall, även driftavfall från sjukvård, industri och forskning, tas om hand för lång tid framåt. Det består av:
  • Transportsystem (bl a fartyget M/S Sigyn)
  • Mellanlager för använt kärnbränsle (CLAB).
  • Slutförvar för kortlivat avfall (SFR)
  • Berglaboratoriet på Äspö
  • Kapsellaboratoriet i Oskarshamn
   Det som återstår att bygga är en inkapslingsanläggning. Och för att hela urancykeln ska slutas, saknas ett slutligt förvar för det använda kärnbränslet. Det är detta som vi nu koncentrerar forsknings- och utvecklingsinsatserna mot.
 
Vad händer på Äspö?
SKB har forskat kring slutförvaring av radioaktivt avfall sedan mitten av 1970-talet. Det sker i samarbete med universitet, högskolor, forskningsinstitut och annan expertis både i Sverige och utomlands. Forskningen omfattar många områden, t ex geologi, bergmekanik, mät- och undersökningsmetoder, grundvattenkemi, radioaktiva ämnens kemi samt säkerhetsanalyser. Ungefär 250 personer är engagerade i verksamheten.
   Innan ett djupförvar för använt kärnbränsle får byggas, görs omfattande granskningar för att kontrollera om anläggningen uppfyller lagens krav på säkerhet. Säkerhetsanalyser av hur olika framtida händelser i berggrunden kan påverka säkerheten på lång sikt, är ett av granskningsunderlagen.
   Det använda kärnbränslet måste isoleras under lång, lång tid. Det ska därför inneslutas i material som sedan miljontals år funnits i naturen och därmed bevisat sin hållbarhet. Sådana material är koppar och lera. Metoden går ut på att skydda det använda bränslet i täta kopparkapslar som bäddas in i lera 500 meter ner i den svenska berggrunden. Berget ger en stabil miljö, en omgivning där förändringar sker ytterst långsamt
Bilden visar en del av ett träd från en två miljoner år gammal skog. Fyndet gjordes i Dunarobba, Italien, där ett 20-tal träd legat begravda i lera. Träet har aldrig börjat ruttna, tack vare lerans isolerande och skyddande egenskaper.
 
Med naturen som förebild
Naturen själv ger viktig kunskap vid utformningen av ett djupförvar. Vi kan studera resultatet av händelser som inträffade för flera miljoner år sedan. Ett djupförvar kan, i vissa avseenden, jämföras med en rik uranfyndighet. Detta beror på att det använda bränslet till allra största delen består av just uran.
   Den kärnklyvningsprocess som sker i ett kärnkraftverk har också förekommit i naturen. Dessa så kallade naturliga reaktorer var ”i drift” för cirka 2 000 miljoner år sedan i Afrika. Vid processen bildades bland annat också plutonium. Geologiska undersökningar visar att plutonium och annat långlivat ”avfall” som bildades, huvudsakligen stannat kvar på samma plats i berget.
   Äspölaboratoriet har byggts för att sammanfatta forskningsresultat och demonstrera metoder som är tänkta att användas i det kommande djupförvaret under naturliga och verkliga förhållanden. Det är ett underjordiskt berglaboratorium med en 3 600 meter lång tunnel ned till 450 meters djup. Under de kommande åren ska vi prova och utveckla den teknik och de arbetsmetoder som behövs i ett djupförvar.
   Ett av de första momenten i denna ”generalrepetition” var att borra ett antal deponeringshål, 1,75 meter i diameter och 8 meter djupa. De är identiskt lika det framtida djupförsvarets deponeringshål, där kopparkapslarna med det använda kärnbränslet ska stoppas ned.
 
Mål för Äspölaboratoriet är bland annat att:
  • Utveckla och prova metoder för att undersöka berggrunden.
  • Vidareutveckla och demonstrera metoder för hur ett djupförvar kan anpassas till bergets lokala egenskaper.
  • Öka den vetenskapliga förståelsen om djupförvarets säkerhetsmarginaler.
  • Utveckla och demonstrera den teknik som kommer att användas vid deponering i djupförvar av använt kärnbränsle.
   Projektet röner fortsatt stort internationellt intresse och avtal om deltagande finns för närvarande med nio länder. Det internationella samarbetet betyder att resurserna kan utnyttjas bättre, inte minst när det gäller att komma överens om vilka regler som ska gälla, men också för att jämföra olika metoder för beräkningar och analyser.
   SKB deltar också i ett antal EU-projekt.

SKB:s verksamhet sker under myndigheternas tillsyn och kontroll. Det innebär att Statens kärnkraftinspektion (SKI), Statens strålskyddsinstitut (SSI) och Statens råd för kärnavfallsfrågor (KASAM) fortlöpande granskar drift och anläggningar.

Tillbaka