Om strålning

Joniserande strålning har alltid funnits i vår naturliga livsmiljö. För drygt 100 år sedan, 1895, upptäcktes röntgenstrålning och kort därefter strålning från radioaktiva ämnen. Pionjärarbeten av Wilhelm Röntgen, Henri Becquerel och Marie Curie före sekelskiftet fick omedelbara nyttiga tillämpningar inom medicinen. Forskare och läkare förstod dock snart, genom egna smärtsamma erfarenheter, att joniserande strålning - om den hanterades vårdslöst - också kunde orsaka skadliga effekter på mänsklig vävnad.

Joniserande strålning är lätt att mäta med utomordentlig precision. Detta är grunden till att en framgångsrik strålskyddsverksamhet kunnat utvecklas under 1900-talet. En av portalfigurerna i strålskyddets historia, svensken Rolf Sievert, har fått enheten för stråldos uppkallad efter sig.

Det system som nu finns för mätning
av strålning och utvärdering av dess verkningar är väsentligt mer effektivt än det som gäller för kemiska ämnen. Många av strålskyddets metoder
utgör i ökande grad modell för utvecklingsarbetet inom konventionellt miljöskydd.

Joniserande strålning är en källa till människors oro. Skälet är lättheten att mäta strålning även långt under homeopatisk utspädning samt möjligheten att strålning - liksom för övrigt en rad kemiska substanser - kan orsaka cancer och andra skadliga förändringar i mänskliga celler.